Är det inte det ena...

Dickbråck. Stort diskbråck i L5-S1. Det var ju bra att det inte var metastaser och på sätt och vis känns det skönt att allt i alla fall inte var inbillning, att det fanns orsak till domningarna i benet och muskelsvagheten i vaden som gör det svårt att gå fortare än långsamt. Det känns bara lite trist att det inte får vara riktigt bra någongång, att min kropp hela tiden "hittar på något nytt".

Jag har så klart googlat massor om vad det kan vara och vad man gör åt saken och har hittat en behandlingsväg som jag tror på. Dels går det iväg en remiss till Stockholm Spine Center från min husläkare för att jag ska få träffa en ortoped och dels kommer jag nog att ta kontakt med en sjukgymnast som är utbildad i MDT. Jag är sjukskriven på 50% i en månad eftersom jag nu har svårigheter att utföra mitt jobb som ssk på vårdavdelning och kommer att få tillfälliga uppgifter i form av koordinator under sjukskrivningen. Jag är glad över att jag får göra de arbetsuppgifter jag kan göra och inte behöver gå hemma och vara sjukskriven igen. Det känns lite som att det räcker med de sjukskrivningarna jag har haft de senaste 3 åren. Först med knäskadan, sen brutna foten och sen melanomet.

Annars mår jag bra. Vårt hus är underbart fint, våren är på väg med stormsteg, jag ska så tomat och chilifrön nu vilken dag som helst, jag är lycklig, är fantastiskt förälskad i min man, ser fram emot helgen som kommer nu med middag hos svägerska ikväll och hotellnatt lördag-söndag, och förutom värken och svagheten mår jag riktigt bra.