Upprörande!

Jag har gått och funderat på det här inlägget en längre tid nu, men bestämde mig igår för att nu ska det bli av.

 Jag blir så enormt irriterad när jag ser mammor, pappor, hussar och mattor vara ute med sitt barn eller sitt husdjur och själv ha popöron i. Hur kan man då ha kontroll på vad som händer runtomkring? Hur hör man bilar som tutar? Hur hör man om ens barn vill ha sin förälders uppmärksamhet? Hur märker man om sin hund vill ha uppmärksamhet?

Är inte den stund man är ute med sin hund, som man har köpt för dyra pengar -för att man så gärna ville ha en just sådan hund, viktigare än att man samtidigt måste lyssna på sin favoritlåt och ha sin egentid?

Är inte det barn man har skaffat till världen -för att man ville ha barn, viktigare än att ha egentid?

Jag förstår att alla personer vill ha egentid, men det är fruktansvärt egoistiskt att låta sin egentid gå ut över sina barn eller sin hund. Både barnen och husdjuren är beroende av oss vuxna, de behöver uppmuntran, bekräftelse och vägledning och ingenting av detta går att genomföra på ett vettigt sätt om man samtisigt avskärmar sig med hörlurar. Det visar snarare på ett ointresse från föräldern/husdjursägaren.

Jag tänkte ett tag att det här förmodligen är en generationsfråga och att det bara är de i den yngre generationen som är så oerhört egoistiska, jag menar vi vet ju alla att det går utför men början med
80-taliserna ;) , men så är det inte. Popöronen finns hos alla, oavsett ålder, kön eller härkomst.

Planera in egentiden vid något annat tillfälle än just när någon/något du har skaffat (till världen) behöver din tid bättre!

21 oktober 2005

Det är en av de bästa dagarna i hela mitt liv. Vi hade känt varandra ett bra tag och träffats lite till och från för att ta en fika på stan, en öl, eller tillsammans med andra på diverse tillställningar. jag var fantastiskt förälskad och det var med sorg i hjärtat jag började inse att det förmodligen inte alls var besvarat, utan att han bara såg mig som en vän. Men så hände något som fick mig att få lite hopp. En känsla, ett ögonkast som dröjde sig kvar, tonen i sms:en blev annorlunda. Tänk om det ändå... Jag var ju såklart för feg för att fråga rakt ut, jag sonderade terrängen istället. bestämde mig till sist att nu fick det vara nog. Antingen hade han känslor för mig eller så hade han det inte.

Jag bjöd på middag hemma hos mig i Hägernäs, biffstroganoff, ris och troligen någon grönsak. Vitlöksbröden glömde jag bort i ugnen och det blev lite fnissigt när det började osa svart rök från de stenhårda små kolbitarna som låg kvar i ugnen. Vinet var Marqués de Riscal och gissningsvis hade vi choklad till efterrätt, det kommer jag inte ihåg.

Det var den 21 oktober 2005 det.

Bilden är från ett år senare då vi åkte till Rom med Malin & David.

Statusuppdatering

Det var länge sen jag skrev nu och det beror bara på att jag har haft lite för mycket att göra för att prioritera bloggen. Det har varit bara roliga saker, men det har ändå tagit mycket tid och energi.

Vi börjar väl från början. Jag var på ultraljud av halsen eftersom min "portvakt" sitter där. Onkologen ville att man skulle titta på den med ultraljud för att se om det fanns någon förändring och i så fall ta bort den. Man vill inte helt gärna operera i halsen i onödan, det sitter lite för mycket nerver och blodkärl i vägen för att det ska vara roligt. Undetsökningen gick fantastiskt bra, läkaren hittade ingenting som såg malignt ut. Jag hade blivit förvarnad innan att de brukar vilja ta prov på alla lymfkörtlar som det lite annorlunda ut och eftersom jag precis hade varit förkyld var jag smått orolig att jag skulle ha 8-10 nålstick på halsen, men läkaren förklarade att man ser skillnad på en "förkylningslymfkörtel" och en malign lymfkörtel. I efterhand har jag fått veta att han som gjorde undersäkningen var deras bästa ulj.läkare. Man ska ha lite tur också :)

Nu fortsätter jag med mina kontroller var 3:e månad men hittills ser allting som sagt perfekt ut.

I förra veckan var jag tf chssk efetrsom båda mina chefer var på semester i Rom. Jag brukar ju vicka som chef på somrarna och tycker att jag börjar få in lite vana för det, men jag måste säga att det var en otrolig skillnad på att chefa på hösten i full verksamhet med alla möten som tillkommer. Det var långa dagar med både roligheter och utmaningar och jag var helt slut efteråt. Ser dock fram emot att göra det igen! På helgen åkte jag och Johan ner till Norrköping och hälsade på delar av släkten, vilket var roligt och trevligt som alltid! :)