Nostalgi

Satt och tittade igenom förra sommarens och höstens bilder och fastnade för de bilder som jag tog 2011-08-30. Johan hade körlektion och jag passade på att gå omkring på Åkerbyvägen i Täby för att kika lite hur det ser ut nu när jag inte är 10 år längre. Jag bodde där till jag var 10 år och vi flyttade till hus.

Precis utanför "min" gård fanns det några utplacerade stenar, lite som ett litet konstverk från 70-talet eller så. Där brukade jag och mina kompisar leka och såklart försöka klättra upp på den en i taget. Allt var ju tvunget att ske i bestämd ordning, man klättrade upp på den minsta först och så vidare. Den största stenen var stor och ganska svår att bestiga, så den funderade vi ut tillsammans hur vi lättast skulle kunna komma upp på. Man skulle sätta vänster fot på lilla lutningen till vänster, höger knä på den lilla utstickande delen på stenen för att kunna nå den lilla uppstickande delen till vänster ovanpå stenen och sen dra sig upp. De som var lite mindre blev dessutom påputtade bakifrån av de som stod på marken under -alla skulle ju få komma upp och se utsikten!

Jag blev ganska fnissig när jag nu i vuxen ålder stod bredvid denna stora stora sten och mindes. Stenen nådde upp till mitt lår och jag kunde nu utan problem helt enkelt sätta mig på den.

På tisdag ska jag och Johan träffa en onkolog och en hudläkare för ett första besök. De kommer sen att följa mig var 3:e månad i 5 år. Jag fick lite hicka när den ringde en sjuksköterska och presenterade sig som "Sjuksköterska på Radiumhemmet". Det är klart att jag visste att det är där jag ska följas upp, men där går man ju bara om man har cancer och det ordet har tydligen inte landat ännu.

Stenarna. Man började klättra upp på den lilla till höger i bild och tog sen den stora bakom sist.

Stora Stenen.